Isabella Löwengrip skrev igår på SVT Debatt en replik på Ann Charlott
Altstadts artikel i Aftonbladet ”Den blåsta generationen”. Altstadt gör i
sin artikel Löwengrip till representant för vår tids ungdomsgeneration,
som hon kategoriskt avfärdar som lurad och korkad. Men Löwengrip är inte
dummare än att hon förstår att utnyttja detta representantskap för sina
egna politiska syften.
Men Isabella Löwengrip företräder inte 90-talister eller unga tjejer.
Däremot företräder hon en bestämd samhällsklass och en särskild ontologi
dvs. en föreställning om hur världen är beskaffad. Vi ska förklara allt i
hop, låt oss börja med samhällsklass.
Sedan många tusen år tillbaka har människans genom sitt arbete producerat
ett överskott, dvs. mer än vad som behövts för att hon ska kunna överleva.
Detta överskott är det värdefullaste som finns och den som lyckas tillägna
sig överskottet kan se fram emot ett gott liv utan så mycket slit och
släp. Det dröjde inte längre innan några lyckades och då uppstod de första
klassamhällena.
Varje klassamhälle bygger på tre funktioner; produktion, utpressning och
utnyttjande av överskottet.
I vårt samhälle, som är ett kapitalistiskt samhälle, så är producenterna
sk. proletärer. Med detta menas att hon inte äger de verktyg och medel som
de producerar med. En medeltida bonde t.ex. ägde sin jord och sin plog,
men en proletär äger inte sin arbetsplats. För att försörja sig så säljer
hon sin förmåga att arbeta till vår tids utpressare, som kallas för
kapitalister. Till skillnad från medeltidens adel som utpressade med våld
och helt sonika tog en bit av skörden i beslag så utpressar kapitalisterna
genom sitt monopol på arbetsplatserna (nästan alla arbetsplatser ägs av
kapitalister för inga andra har råd att äga dem). Och till sist har vi då
utnyttjarna, de som får ta del av överskottet mot att de hjälper
utpressarna att utpressa. Dessa kallas i dag för borgare; till dessa hör
chefer, åklagare, byråkrater, statsråd, börsmäklare, redaktörer,
ledarskribenter och andra prestigefyllda välavlönade yrken. Med olika
medel bidrar de till att kapitalisternas och deras egna privilegier
består.
Till denna skara av kapitalister och borgare – med ett ord borgarklassen -
hör Isabella Löwengrip, och det är endast i detta perspektiv och inte ur
ett generationsperspektiv eller könsperspektiv som vi kan förstå vad hon
säger och varför hon säger det. Varför till exempel, försvarar Isabella
Löwengrip de osäkra anställningsvillkor som i dag är regel snarare än
undantag för ungdomar? Handlar detta verkligen om att vi unga tycker det
är skönt och utmanande att byta jobb emellanåt? Det är det säkert många
som anser, men fast anställning är inget hinder för oss arbetare att byta
jobb utan blott ett hinder för kapitalisten att sparka oss. Detta menar vi
är vad vad det egentligen handlar om. Isabella Löwengrip förskönar osäkra
anställningar eftersom det är flexibelt för kapitalisten – inte för
arbetaren!
Likaså förklarar det varför hon avfärdar kollektiva strategier och
förespråkar att den enskilde arbetaren ska gå till chefen och förhandla om
lön och arbetsvillkor. Är detta till gagn för den enskilde arbetaren? Vårt
svar är bestämt nej. I ‘en mot en’-situationer har kapitalisten fördel,
den enskilde arbetaren är utbytbar – synnerligen om hon saknar fast
anställning. Som arbetare behöver du jobbet mer än vad jobbet förutsätter
just dig som arbetare. Att förhandla individuellt är en strategi som
kapitalisten använder eftersom han då kan öka konkurrensen mellan
arbetarna, han kan säga att endast de arbetare som visat sig duktigast
kommer att få löneökning, vilket pressar samtliga arbetare att jobba
hårdare och vara lydiga och fogliga.
Det förklarar också vurmandet för frilansarbetare. Det låter glassigt att
vara sin egen chef men för de allra flesta så är detta bara en ren
formalitet. I regel så har arbetare med F-skattesedel inte mer inflytande
över sin arbetssituation än andra arbetare, men ur kapitalistens synvinkel
är det en stor fördel då de kommer undan sitt arbetsgivaransvar. De
behöver inte bekymra sig om LAS och andra regler, de behöver heller inte
betala sjukförsäkring och andra förmåner som man har som anställd.
Och så hade vi det där med ontologin! Vad menar vi då med att Isabella
Löwengrip representerar en särskild ontologi, dvs. syn på hur tillvaron är
beskaffad? Jo vi menar att liksom det finns klasser och klassintressen så
finns det också föreställningar som är knutna till dessa klasser.
Det två huvudsakliga typer av ontologier: materialism respektive idealism.
Materialism är den pöbelaktiga uppfattningen om att verkligheten är av
fysisk natur och att den inte hur som helst rättar sig efter våra
önskningar. Ur ett materialistiskt perspektiv så är vi människor
biologiska varelser med biologiska behov i en komplicerad socialt ordnad
värld som begränsar oss på allehanda sätt. Ur ett materialistiskt
perspektiv så är det visserligen så att våra idéer är förmögna påverka
verkligheten – om de omsätts i praktik, men också så att våra
föreställningar om världen och vad som är möjligt utgår från den
verklighet vi lever i, där vår position i klassamhället är en viktig
variabel. Det är ur ett materialistiskt perspektiv helt naturligt att vi
som proletärer tänker andra tankar än Isabella Löwengrip.
Skrivet svart på vitt så låter materialismen som sunt bondförnuft och det
är precis vad den är. Men under hela klassamhällets historia har de
besuttna klasserna, präster, filosofer, ledarskribenter försökt övertala
folket om det där med fysiska omständigheter inte är så viktigt, utan att
det i själva verket är idéerna som är avgörande! Om bönder förtrycks så
ska de inte göra uppror utan de ska be till Gud om bättre tider.
Isabella Löwengrip sällar sig till denna idealistiska tradition. Det är
genomgående i hennes filosofi att det inte är människornas faktiska
omständigheter som är det väsentliga, utan deras föreställningar om dem.
Anledningen till att det finns miljoner människor i detta land som saknar
‘bra självförtroende’ och inte lever sina drömliv eller söker nya
utmaningar bakom varje hörn är inte att de tillhör en annan samhällsklass
än Isabella Löwengrip och dras med praktiska problem som sätter käppar i
hjulet för individens frihet. Nej, problemet är att de dras med
”jantementalitet” och inte är tillräckligt driftiga och vågar tro på sin
egen förmåga. Detta är typiskt för idealistiskt tänkande, det som ska
förklaras förklaras inte, allt återförs på idéplanet.
Att detta tänkande gynnar de med makt och privilegier att försvara är inte
svårt att se. Ett idealistiskt tänkande förskjuter allt ansvar till den
enskilde individen: hans lycka är hans egen förtjänst liksom hans olycka.
Om folket tänkte konsekvent materialistiskt så skulle de ställa krav på
samhällsförändringar som fördelar makt och rikedom från ovan och ner,
Isabella Löwengrip skulle se sig tvungen att punga ut med mer i skatt för
att finansiera skolor, trygghetssystem och annat praktiskt nyttigt för
massorna – och detta vore bara början. Desto bättre med idealismen just
eftersom den är falsk, så länge hon lyckas få proletärerna tro att de kan
förändra sin situation genom psykisk kraft och individuella ansträngningar
så har hon inget att förlora.
/Alex, SUF Stockholm
…
Ps. Ovanstående debattartikel nekades publicering på SVT Debatt med motiveringen:
Hej!
Vi tackar nej till er text – eftersom Jytte redan skrivit i egenskap av
förbundsordförande för just SUF.
/Karin Eder-Ekman
Ja, det är inte lätt att vara journalist ibland…