Syndikalistiska ungdomsförbundet är en landstäckande syndikalistisk ungdomsrörelse. Vi verkar för ungdomars rätt på arbetsmarknaden, i skolan och i vardagen genom utomparlamentarisk kamp. Vårt mål är det stats- och klasslösa samhället, i vilket ekonomin står under samhällets demokratiska kontroll och makten inte är koncentrerad i händerna på en elit.
Det lät som en krigsskådeplats när vi närmade oss Gamla Stan över Vasabron. Smällare ekade mellan husen, blåljus på väggarna och bortåt Riddarholmen flammade en bengal upp. Vi kom uppblandade i smågrupper, en märklig blandning av lördagsflanörer, aktivister och barnfamiljer som tänkt ta en promenad genom stan. Längs Myntgatan ringlade en liten nazistdemonstration fram – hade det inte varit för deras facklor hade vi aldrig fått syn på dem. Vi vill komma närmare, vill få ögonkontakt och förklara vad vi tycker om dem, så vi ökar på stegen.
Först upp på Riddarhusgränd. Vi kom inte långt. Ett gäng snutar motade snabbt bak oss och gjorde avspärrningar säkert hundra meter från nazisterna. Vi vänder, försöker med Rådhusgränd istället. Samtidigt har de små grupperna förvandlats till mindre folkmassa och vi är säkert ett femtiotal nu. Bara en polisbuss och ett gäng snutar står i vägen. Tio meter bort gå nazisterna och slagord börjar skrikas: ”Nassesvin” och ”Vet din mamma var du är”. Polisen gör några utfall, men ingen bryr sig. Vi vet att liknande scener utspelar sig längs hela Myntgatan. Överallt hörs burop och talkörer och de höga smällarna från knallskotten avtar inte. Hela tiden stannar nazisterna upp. Några gestikulerar, skriker något om horor, men de flesta ser trötta och skrämda ut.
När fackeltåget börjar avta omgrupperar vi för att få en sista skymt av dem. Återigen är vi i smågrupper. En polishelikopter försöker förgäves skilja aktivister från ”vanligt folk” med hjälp av en strålkastare. Vi följer vattnet längs Kanslikajen för att komma nära Riddarholmen, och när vi svänger runt Riddarhuset ser vi återigen de små facklorna som just nått Riddarholmsbron. Vi kom som en vängrupp på tre personer, men på plats finner vi oss själva som en del av en folkmassa. Den här gången säkert ett hundratal stark, om inte mer. Slagorden börjar eka – nazisterna häcklas. En smällare flyger upp på bron och nazisterna tappar fattningen. De börjar kasta facklor och enstaka glasflaskor. Facklorna kastas förstås tillbaka och under några minuter viner föremål genom luften. En bit fram hörs en glasflaska krossas, vi får senare veta att en kamrat skadades lindrigt och fick sy några stygn. Tillslut kommer civilpoliser. De slår frenetiskt med batongerna och vi trycks bakåt. Återigen splittras vi upp och vad som just var en massa försvinner i smågrupper ut i mörkret. Några åkte hem, andra tog sig mot Gamla stans tunnelbanestation.
Det som utspelades i Gamla Stan är ett utmärkt exempel på vad Antonio Negri och Michael Hardt kallar för svärmintelligens: ”ett utspritt nätverk attackerar, omsvärmar det sin fiende: det verkar som oräkneliga självständiga styrkor slår till från alla riktningar vid en viss punkt och sedan försvinner de tillbaka in i miljön. Från ett utomstående perspektiv beskrivs nätverksattacken som en svärm, eftersom den verkar vara formlös.” Formlösheten är dock en chimär, svärmen är alltid organiserad. Men organiseringen är inte hierarkisk, utan sker genom kommunikation. Vi kunde få en överblick över händelserna genom Motkrafts liveuppdateringar, Planka.fm, Twitter och Aftonbladets tv-sändningar. Sånt gjorde det möjligt att vara effektiva.
Inifrån är svärmen lugn. Den tillåter alla att ha den militansnivå de vill ha – pensionärer stod sida vid sida med svartklädda aktivister. Men utifrån ter sig svärmen hotfull. Filmerna inifrån polisavspärrningarna vittnar om kaoset som rådde. Rädda nazister går genom avspärrade gator och i varje gränd står motdemonstranter. Men de syns sällan – de hörs på avstånd. De gör sig påminda med bengaliska eldar men är omöjliga att attackera tillbaka. Poliserna hade ingen kontroll över situationen och istället för att gripa aktivister fick de lägga resurserna på att skydda nazister.
I SUF Stockholm är vi nöjda med dagen. Vi hade ett lyckat morgonmöte för inresta suffare. Nazisternas marsch minskade i antal var färre än 500, medan de antirasistiska manifestationerna samlade allt som allt runt 2000 människor (1500 i Kungsträdgården, 500 vid Slussen, ett femtiotal med Brittans damgympa på Mynttorget). Tack vare alla motdemonstranter fick nazisterna en riktigt otrevlig demonstration. Men vad som är viktigare är att vi återigen fick känna på styrkan i massmilitans, glädjen som infinner sig när man lyckas.
Det var vänsterns styrka som manifesterade sig igår. Det är skönt att avsluta aktiviståret 2011 på det sättet. Med kapitalismens kris och en borgerlig regering väntar nya utmaningar nästa år. Vi hoppas möta dem med samma glöd som vi visade igår.
/SUF Stockholm
Att vara bemanningsanställd är att sakna trygghet. Det är att aldrig veta om man får ha kvar sitt jobb och att även när man inte är på jobbet vara beredd att bli inringd när som helst.
Det här har bemanningsföretagens intresseorganisation Almega problem med. Eller nja, de har inte problem med att man utnyttjar massa människor till att göra skitjobb under dåliga villkor. De vet bara inte vad de ska kalla dem. Slav låter omodernt och bemanningskonsult är inte så inkluderande. Så de har utlyst en tävling under namnet ”Vi kallar oss”.
Det roliga är att vi inom den autonoma vänstern diskuterat samma sak, men utifrån ett bredare perspektiv. Problemet idag är att det inte finns något riktigt bra ord för att benämna den osäkerhet som präglar allt fler på arbetsmarknaden. Vi kastas mellan tillfälliga skitjobb, arbetslöshet, försörjningsstöd och högskolestudier. Ingenstans stannar man upp. Så frågan blir, finns det något ord som kan fånga upp det gemensamma i alla dessa tillstånd? Det får inte vara rent negativt (som ”osäker”), för tanken är att kunna samlas bakom det. Det ska vara en byggsten när vi bygger identiteten kring en rörelse av osäkert anställda. Någonting man stolt kan kalla sig.
I tävlingens introduktionsfilm får en massa VD:ar komma med förslag som sedan ratas. Den är inspelad i fina salonger och de har dyra kläder. Leendena blinkar mot kameran och överklassaccenten skiner igenom när de pratar. De letar efter en ny benämning på en ny yrkesgrupp, men kapitalismen är densamma som den alltid har varit. De anställer, vi jobbar. I vår misär byggs deras rikedom. Det finns ett ord för sådana som dem: kapitalister.
På sätt och vis har Almega gett oss en ledtråd i vår jakt. Det finns inte ett vi än, men definitivt en motståndare. Oavsett vad det nya namnet blir kommer det vara beroende av att definieras mot kapitalisterna. Kollektiva identiteter byggs inte på internettävlingar. De byggs när vi ställs mot dem, när vi kämpar tillsammans för att få igenom våra intressen. Vi inte vad vi ska kalla oss, men vi vet vad vi ska kalla dem: vi kallar dem kapitalister.
Nu på lördag, den 18:e juni, hålls Anarkistiska bokmässan i Stockholm.
SUF Stockholm kommer att ha ett bokbord tillsammans med SUF Södertörn, och vi ska även hålla föredrag i ”Möte och filmrummet” klockan 12.00 om Unga och Osäkrade som är vår ledande kampanj:
SUF StorStockholm har påbörjat en kampanj för att uppmärksamma och informera om ungas taskiga situation på arbetsmarknaden. Trenden idag är att korttidsanställa ungdomar, utan att de vet sina rättigheter, där de tvingas jobba i en kass arbetsmiljö. SUF-aktivister kommer ta upp hur det ser ut idag och ge praktiska tips på hur man kan förbättra sin arbetssituation.
Hela programmet finns här.
Anarkistiska bokmässan hålls i Midsommargården vid Telefonplan mellan 10-18. KARTA
Ses där! /SUF Stockholm
Idag har vi tillsammans med Planka.nu slagit upp ett tältläger i landstingshusets park i Stockholm. KARTA
Vi tänker protestera mot de avgiftshöjningar som politikerna tänker klubba igenom imorgon, den 14 juni. Trots löften om motsatsen så står vi nu inför ett 100 kronor dyrare månadskort, vilket motsvarar en 14-procentig höjning, samtidigt som pensionärer och barn får hela 17 procent i avgiftshöjning!
Det moderata finansborgarrådet Torbjörn Rosdahl (m) har föreslagit att vanligt folk – Nisse i Hökarängen och Jasmine i Skärholmen – ska dra in på chipsen för att kunna ha råd att åka kollektivt. Antagligen menar han att pensionärerna ska dra in på kaffebrödet, och barnen skippa den där utflykten med skolan också. Det öppna föraktet från de som har en miljon kronor om året i lön mot vanligt folk har sällan varit så tydligt.
Men det räcker inte att peka ut moderata överklassgubbar. Avgiftstrycket på månadskortet har ökat konstant, oberoende av vilket block som styrt så har månadskortets pris ökat mer än konsumentprisindex och bensinpriset. Förra höjningen med 100 kronor – som då var den störtsa någonsin – genomfördes av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Socialdemokraterna vill nu höja igen, men ”bara” med 50 kronor. ”Vi har inget riktigt val.”
Men det finns en annan vision om samhället, där man inte behöver välja mellan blåa eller röda avgiftshöjningar. Ett samhälle där kollektivtrafikanter, ungdomar, pensionärer och de vanliga stockholmarna får bestämma. Där skulle bankerna själva få betala sina finanskriser och inte vi som drabbas. Där skulle det på allvar finnas politiska alternativ att välja mellan. Där skulle man inte bygga en stadsmotorväg för 30 miljarder kronor samtidigt som man gjorde kollektivtrafiken dyrare. Vi tänker införa det samhället – och vi börjar i tälten utanför landstinget idag.
Vill du hjälpa till?
1. Kom till Landstingshuset (T-Rådhuset) 16.00 idag! Ta med tält och ett glatt humör!
2. Skicka ett protestmail till politikerna: http://sll.se/SLL/Templates/Board.aspx?id=773
3. Slut upp imorgon tisdag vid 08.00 – då protesterar vi när politikerna kommer till fullmäktige!
Isabella Löwengrip skrev igår på SVT Debatt en replik på Ann Charlott
Altstadts artikel i Aftonbladet ”Den blåsta generationen”. Altstadt gör i
sin artikel Löwengrip till representant för vår tids ungdomsgeneration,
som hon kategoriskt avfärdar som lurad och korkad. Men Löwengrip är inte
dummare än att hon förstår att utnyttja detta representantskap för sina
egna politiska syften.
Men Isabella Löwengrip företräder inte 90-talister eller unga tjejer.
Däremot företräder hon en bestämd samhällsklass och en särskild ontologi
dvs. en föreställning om hur världen är beskaffad. Vi ska förklara allt i
hop, låt oss börja med samhällsklass.
Sedan många tusen år tillbaka har människans genom sitt arbete producerat
ett överskott, dvs. mer än vad som behövts för att hon ska kunna överleva.
Detta överskott är det värdefullaste som finns och den som lyckas tillägna
sig överskottet kan se fram emot ett gott liv utan så mycket slit och
släp. Det dröjde inte längre innan några lyckades och då uppstod de första
klassamhällena.
Varje klassamhälle bygger på tre funktioner; produktion, utpressning och
utnyttjande av överskottet.
I vårt samhälle, som är ett kapitalistiskt samhälle, så är producenterna
sk. proletärer. Med detta menas att hon inte äger de verktyg och medel som
de producerar med. En medeltida bonde t.ex. ägde sin jord och sin plog,
men en proletär äger inte sin arbetsplats. För att försörja sig så säljer
hon sin förmåga att arbeta till vår tids utpressare, som kallas för
kapitalister. Till skillnad från medeltidens adel som utpressade med våld
och helt sonika tog en bit av skörden i beslag så utpressar kapitalisterna
genom sitt monopol på arbetsplatserna (nästan alla arbetsplatser ägs av
kapitalister för inga andra har råd att äga dem). Och till sist har vi då
utnyttjarna, de som får ta del av överskottet mot att de hjälper
utpressarna att utpressa. Dessa kallas i dag för borgare; till dessa hör
chefer, åklagare, byråkrater, statsråd, börsmäklare, redaktörer,
ledarskribenter och andra prestigefyllda välavlönade yrken. Med olika
medel bidrar de till att kapitalisternas och deras egna privilegier
består.
Till denna skara av kapitalister och borgare – med ett ord borgarklassen -
hör Isabella Löwengrip, och det är endast i detta perspektiv och inte ur
ett generationsperspektiv eller könsperspektiv som vi kan förstå vad hon
säger och varför hon säger det. Varför till exempel, försvarar Isabella
Löwengrip de osäkra anställningsvillkor som i dag är regel snarare än
undantag för ungdomar? Handlar detta verkligen om att vi unga tycker det
är skönt och utmanande att byta jobb emellanåt? Det är det säkert många
som anser, men fast anställning är inget hinder för oss arbetare att byta
jobb utan blott ett hinder för kapitalisten att sparka oss. Detta menar vi
är vad vad det egentligen handlar om. Isabella Löwengrip förskönar osäkra
anställningar eftersom det är flexibelt för kapitalisten – inte för
arbetaren!
Likaså förklarar det varför hon avfärdar kollektiva strategier och
förespråkar att den enskilde arbetaren ska gå till chefen och förhandla om
lön och arbetsvillkor. Är detta till gagn för den enskilde arbetaren? Vårt
svar är bestämt nej. I ‘en mot en’-situationer har kapitalisten fördel,
den enskilde arbetaren är utbytbar – synnerligen om hon saknar fast
anställning. Som arbetare behöver du jobbet mer än vad jobbet förutsätter
just dig som arbetare. Att förhandla individuellt är en strategi som
kapitalisten använder eftersom han då kan öka konkurrensen mellan
arbetarna, han kan säga att endast de arbetare som visat sig duktigast
kommer att få löneökning, vilket pressar samtliga arbetare att jobba
hårdare och vara lydiga och fogliga.
Det förklarar också vurmandet för frilansarbetare. Det låter glassigt att
vara sin egen chef men för de allra flesta så är detta bara en ren
formalitet. I regel så har arbetare med F-skattesedel inte mer inflytande
över sin arbetssituation än andra arbetare, men ur kapitalistens synvinkel
är det en stor fördel då de kommer undan sitt arbetsgivaransvar. De
behöver inte bekymra sig om LAS och andra regler, de behöver heller inte
betala sjukförsäkring och andra förmåner som man har som anställd.
Och så hade vi det där med ontologin! Vad menar vi då med att Isabella
Löwengrip representerar en särskild ontologi, dvs. syn på hur tillvaron är
beskaffad? Jo vi menar att liksom det finns klasser och klassintressen så
finns det också föreställningar som är knutna till dessa klasser.
Det två huvudsakliga typer av ontologier: materialism respektive idealism.
Materialism är den pöbelaktiga uppfattningen om att verkligheten är av
fysisk natur och att den inte hur som helst rättar sig efter våra
önskningar. Ur ett materialistiskt perspektiv så är vi människor
biologiska varelser med biologiska behov i en komplicerad socialt ordnad
värld som begränsar oss på allehanda sätt. Ur ett materialistiskt
perspektiv så är det visserligen så att våra idéer är förmögna påverka
verkligheten – om de omsätts i praktik, men också så att våra
föreställningar om världen och vad som är möjligt utgår från den
verklighet vi lever i, där vår position i klassamhället är en viktig
variabel. Det är ur ett materialistiskt perspektiv helt naturligt att vi
som proletärer tänker andra tankar än Isabella Löwengrip.
Skrivet svart på vitt så låter materialismen som sunt bondförnuft och det
är precis vad den är. Men under hela klassamhällets historia har de
besuttna klasserna, präster, filosofer, ledarskribenter försökt övertala
folket om det där med fysiska omständigheter inte är så viktigt, utan att
det i själva verket är idéerna som är avgörande! Om bönder förtrycks så
ska de inte göra uppror utan de ska be till Gud om bättre tider.
Isabella Löwengrip sällar sig till denna idealistiska tradition. Det är
genomgående i hennes filosofi att det inte är människornas faktiska
omständigheter som är det väsentliga, utan deras föreställningar om dem.
Anledningen till att det finns miljoner människor i detta land som saknar
‘bra självförtroende’ och inte lever sina drömliv eller söker nya
utmaningar bakom varje hörn är inte att de tillhör en annan samhällsklass
än Isabella Löwengrip och dras med praktiska problem som sätter käppar i
hjulet för individens frihet. Nej, problemet är att de dras med
”jantementalitet” och inte är tillräckligt driftiga och vågar tro på sin
egen förmåga. Detta är typiskt för idealistiskt tänkande, det som ska
förklaras förklaras inte, allt återförs på idéplanet.
Att detta tänkande gynnar de med makt och privilegier att försvara är inte
svårt att se. Ett idealistiskt tänkande förskjuter allt ansvar till den
enskilde individen: hans lycka är hans egen förtjänst liksom hans olycka.
Om folket tänkte konsekvent materialistiskt så skulle de ställa krav på
samhällsförändringar som fördelar makt och rikedom från ovan och ner,
Isabella Löwengrip skulle se sig tvungen att punga ut med mer i skatt för
att finansiera skolor, trygghetssystem och annat praktiskt nyttigt för
massorna – och detta vore bara början. Desto bättre med idealismen just
eftersom den är falsk, så länge hon lyckas få proletärerna tro att de kan
förändra sin situation genom psykisk kraft och individuella ansträngningar
så har hon inget att förlora.
/Alex, SUF Stockholm
…
Ps. Ovanstående debattartikel nekades publicering på SVT Debatt med motiveringen:
Hej!
Vi tackar nej till er text – eftersom Jytte redan skrivit i egenskap av
förbundsordförande för just SUF./Karin Eder-Ekman
Ja, det är inte lätt att vara journalist ibland…
Nu på lördag den 28:e maj bjuder SUF Stockholm sina och grannklubbarnas medlemmar på en serie föreläsningar och seminarier, med start kl.13. Det blir samtal och föreläsningar om Marx värdelära (med en feministisk vinkel), härskartekniker, retorik/debatteknik och historiematerialism. Dessutom tänkte vi avsluta med att se på film!
Kaffe och bullar kommer finnas för försäljning men läsk bjuder vi på!
Om du är intresserad av SUF, men ännu inte medlem, är du självklart välkommen ändå! Hör bara av dig till stockholm@suf.cc så löser vi det.
Välkommen!
”För de resenärer som ändå väljer att betala för sig kommer inte biljettpriserna att höjas nästa år, varken när det gäller månadskort eller andra biljettyper. Christer G Wennerholm tror inte att höjda biljettpriser lättare skulle få SL att klara några av sina andra mål, såsom färre förseningar.”
Detta skrevs förra året i Länstidningen när moderaten Christer G Wennerholm lovade att biljettpriserna inte skulle höjas under 2011. Det lovades även att patientavgifterna skulle vara oförändrade, då de redan höjts under 2010.
Föga förvånande ska nu både SL:s biljettpriser och patientavgifterna höjas fr.o.m. september i år. Som så ofta sviker de borgerliga i stadshus och landsting sina väljare och struntar i hur vi vanliga människor har det. Det finns tydligen ett starkt samband mellan att uttrycka sig i fina ord och sedan gå tvärtemot för att råna oss på de få pengar vi har.
Någon som däremot saknar fina ord är finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl. Efter ett halvår på sin post tycker han nu att höjningen på SL-korten ”bara är tre påsar chips i månaden”.
Frågor som uppstår är: ska vi behöva sluta äta chips för att ha råd med SL-kort? Välja bort något för att kunna ta oss till jobb och skola? Hur många chipspåsar är egentligen SL-kortet som redan nu är för dyrt? Var köper Torbjörn Rosdahl sina chips om de kostar 33 kronor per påse?
Torbjörn Rosdahl tjänade förra året 1,1 miljoner. För honom spelar en hundring ingen roll. För oss andra kan det vara avgörande. Biljettpriserna är redan oproportionerligt höga, och ännu en höjning är absurt. SUF Stockholm kommer därför delta i chipsdemonstrationen på lördag 21/5, 15.00 på Sergels Torg. Vi kommer ha en talare och en grym banderoll!
Vi uppmanar även att gå med i bötesfonden som Planka.nu driver och kämpa för en fri och tillgänglig kollektivtrafik för alla!
