Svenska Dagbladets Sanna Rayman antyder i ett inlägg i tidningens ”ledarblogg” 10-08-03 att SAC, Syndikalisterna använder sig av Syndikalistiska Ungdomsförbundet, SUF, för ”skapa en rädsla” för sitt fackförbund. Detta skulle enligt den Rayman bero på att SUF, i sin roll som fristående ungdomsförbund används i hemlighet av SAC för utföra olagliga attacker mot arbetsgivare i konflikt med fackförbundet.
Tvärtemot vad Rayman tror så är faktiskt vårat stöd till SAC, Syndikalisterna öppet. Vi är själva inget fackförbund, men uppmanar till medlemskap i LS av SAC. Alla av våra medlemmar är dock inte medlemmar där utan flera har valt andra fackförbund. Det viktigaste, enligt oss, är att man organiserar sig tillsammans med sina arbetskamrater.

När vi deltar i fackliga protester arrangerade av LS och syndikat anslutna till SAC så gör vi det på deras villkor. Vi följer de regler som finns för t.ex. blockadvakter eller flygbladsutdelare, vi tar på oss neonvästar som berättar vilka vi är och vi delar ut flygblad och informerar förbipasserande om konflikten i fråga. Eftersom vi bara är en lokalklubb ansluten till ett ungdomsförbund så är vi givetvis färre än de SAC-anslutna arbetarna här i Stockholm. Men det betyder även att vi är mer sammansvetsade och innebär att att vi dessutom oftast har hårdare regler för hur våra medlemmar får bete sig när de deltar i t.ex. en facklig blockad. Detta är viktigt för oss eftersom vi inte vill ta över en fråga från det fackförbund som driver den.
Den ”rädsla” för SAC, Syndikalisterna som Sanna Rayman talar om existerar för att det är de fackanslutna arbetarna själva som tar beslut om man ska varsla om stridsåtgärder när en motparten inte vill förhandla. Detta gör SAC till en mycket smidigare fackförening än de toppstyrda LO-förbunden. För trots att 8 av 10 LO-anslutna arbetare var villiga att gå till strejk för att förhindra att fastanställda ersattes av inhyrd arbetskraft så gjorde LO-toppen ingenting förutom att stå vid förhandlingsborden med mössan i hand.
Att företagare är rädda för sina anställda är bra. För i verkligheten är det oftast motsatsen som gäller. Man är rädd för att ställa krav på drägliga arbetsvillkor eller för att ens uttrycka åsikter som inte chefen kanske skulle godkänna, för om man gjorde skulle man riskera att få sparken. Idag är det på grund av den urholkade anställningstryggheten dock mycket vanligare att man slutar bli inringd till sin deltidstjänst, eller att man helt enkelt försvinner från jobbschemat utan att ha blivit formellt uppsagd. Eller, Som i Berns fall, att man gör sig av med underleverantören och på så sätt blir kvitt de obekväma arbetare som hade mage att genom sitt fackförbund få igenom bl.a. vita löner och rätt till föräldraledighet. Att konsekvensen är exakt den samma som att bli uppsagd, bara att man här ännu mindre skydd efteråt, är de flesta arbetare medvetna om.
Vad är det egentligen som upprör de borgerliga skribenterna? Är det verkligen så att SAC vill driva in beskyddarpengar, bedriva ”maffiaverksamhet” som de så gärna kallar det?

Anledningen till att facket är i konflikt med Berns är för att dom inte följt god sed på arbetsmarknaden. Företaget har medvetet och systematiskt kringgått LAS och turordningsreglerna under flera år genom att först låtit arbetare flyttas runt mellan olika bemanningsföretag och sedan, när det senaste bemanningsföretaget hävdat arbetsbrist, använt situationen till att rensa ut fackligt aktiva. Till saken hör den att bemanningsbranschen är fylld av bulvanföretag som används av ”seriösa” företag för att slippa kollektivavtal och LAS-regler. Det är inte ovanligt att en underleverantör har tydliga kopplingar till företaget som mottar arbetskraften, ibland har bemanningsföretaget till och med kontor där. Det handlar alltså om en bransch där båda parter är väl medvetna om att den ene kringgår avtal och regler indirekt genom att anlita ett företag som gör det direkt. Att företag använder underleverantörer för att svära sig fria, trots att det är tydligt att de måste ha vetat vad som pågick, om inte bara för att notan varit så låg, är något som pågått länge och uppmärksammasts i flera olika medier.
De städare som blev uppsagda av den underleverantör som Berns anlitade ställdes mot ett ultimatum. Endast de som inte organiserar sig fackligt eller som lämnar sin fackförening kommer erbjudas fortsatt arbete. Flera av de arbetare som sades upp från bemanningsföretaget samtidigt som de fackanslutna erbjöds fortsatt arbete, denna gång i Berns egen regi. Av dessa har flera jobbat avsevärt kortare tid på Berns än deras arbetskamrater som gått med i facket.
Allt detta strider naturligtvis mot hela andemeningen bakom LAS och föreningsrätten. Berns utnyttjar kryphål i vår arbetsrättslagstiftning till att skjuta ifrån sig ansvar för människor som städat på Berns upp till sju år. Samtidigt attackerar Berns rätten att organisera sig i en fackförening efter eget val, tydligaste beskriven i ILO- konventionen nr.98.
Därför kräver de avskedades fackförening Stockholms Restaurang- Och Hotellarbetarsyndikat av SAC att de återanställs av Berns i deras egna regi, av en underleverantör som följer kollektivavtal eller städarnas egna personalkooperativ. Kan inte Berns gå med på detta så välkomnar facket dom att köpa ut de avskedade, så som är brukligt enligt LAS. Det är detta som Berns kallar för ”skadestånd”, trots att fackets krav är lägre än vad ett sådant utköp normalt skulle kosta.
Det enda sättet för Berns att få facket att sluta upp med sina stridsåtgärder är att sätta sig vid förhandlingsbordet. Alternativet vore att Berns fortsätter måla in sig i ett hörn medan SAC fortsätter att dela flygblad utanför restaurangen och på andra sätt informera allmänheten om konflikten och Berns agerande.Vi hoppas att Berns väljer att förhandla så att parterna kan komma överens eller åtminstone så att konflikten kan lösas genom en kompromiss.
