Att få tag på en bostad i Stockholm idag är ingen lek. Speciellt inte om du är ung, inte har en tillsvidareanställning eller de rätta kontakterna. Jag kan räkna på ena handens fingrar de jag känner som bor på ett förstahandskontrakt, resten hankar sig fram i alla möjliga sorters tillfälliga boenden, de bor i kollektiv, bor svart, i andra- och tredjehand, hyr studentlägenheter i smyg av studenter på långresor o.s.v.

Samtidigt som det redan finns fler stockholmare än bostäder så fullkomligen väller det in nya människor till länet i betydligt större omfattning än det byggs nytt. Lägg till det de sena 80-talisterna och 90-talisterna som snart vill flytta hemifrån och de knappa 50 % av ungdomar i åldern 20 till 27 som inte har ett eget boende men gärna skulle vilja ha det! Enligt jagvillhabostad.nu så skulle det behövas 158 000 nya bostäder för att fylla det behovet.

Det som skulle behövas för att vi ungdomar ska kunna bo är billiga och inte så stora hyresrätter. Såna är inte särskilt dyra att bygga och ingen jag känner kräver klinkers med golvvärme i hall, kök och badrum. Resursmässigt skulle det inte heller vara några problem att bygga – byggarbetare, målare, snickare finns det hur många som helst som går arbetslösa och pengar finns det hur mycket som helst hos svenska kapitalister.

Byggandet i fjol minskade med nästan hälften i jämförelse med perioden 2005-2007. Att det inte finns någon politisk vilja att se till att alla har ett hyggligt boende är inte så konstigt. Kapitalismens logik gör såna satsningar som skulle behövas helt omöjliga – det är helt enkelt inte tillräckligt lönsamt att göra de investeringar som är nödvändiga. Den mest lönsamma affären verkar vara att bygga dyra bostadsrätter eller småhus, gärna i områden som oftast redan är för dyra för vanligt folk att bo i, i alla fall om man ser till antalet som byggs – 1300 hyresrätter i jämförelse med 3300 bostadsrätter och 1750 småhus i fjol. I ett kapitalistiskt samhälle investerar kapitalisterna i det som ger mest vinst och inte det som människor behöver mest. Därför kommer aldrig bostadskrisen lösas så länge som vinstintresset kommer före allt annat.