Vi kan aldrig lita på lagen

Rätten till fackliga stridsåtgärder är grundlagsskyddade, men ändå angriper polisen varslade blockader. Nyss hemkommen från ännu en blockad som slutade med polisingripanden känner jag att det är dags att utreda vad lagen säger och hur en klasskampsrörelse bör förhålla sig till den.

I grundlagen finns det att läsa: ” Förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal”[1]. Lagarna som behandlar rätten till stridsåtgärder finns i Medbestämmandelagen och Lagen om offentlig anställning, och det som förbjuds är stridsåtgärder som strider mot avtal eller riktar sig mot ensamföretagare[2]. Det innebär att fackföreningar som exempelvis Syndikalisterna vilka ej skriver några kollektivavtal har rätt att vidta stridsåtgärder om det sker i fackligt syfte. De senaste åren har arbetsdomstolen vid tre tillfällen tagit upp fall där arbetsgivare hävdat att varslade stridsåtgärder varit olagliga med hänvisning till fredsplikten, trots att de ej omfattats av några avtal. Vid samtliga fall har det slagits fast att stridsåtgärderna varit lagliga[3].

Trots att rätten till stridsåtgärder alltså är grundlagsskyddade har polisen vid upprepade tillfällen gripit människor som deltagit vid blockader. Så har det inte alltid varit. När SUF för tre år sedan deltog vid blockader av Fortum kom polisen till platsen och hjälpte delvis till med att hjälpa svartfötter att ta sig in, men det var inte självklart att de gjorde rätt och de vågade inte gripa någon och i nästan två timmar hindrades ett sextiotal chefer och tjänstemän från att ta sig in på sin arbetsplats. Det som har hänt de senaste tre åren är alltså att lagen är densamma, men polisens beteende har ändrats. Något dåligt nytt har hänt.

Det finns inget klart samband mellan lagar och hur det verkligen ser ut i ett land. För att ta ett exempel: Fram till 1974 var det i Sveriges regeringsform skrivet att ”Konungen äger att allena styra riket”, när grundlagen ändrades byttes denna mening ut till ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”[4]. Om vi enbart ser till lagen verkar det som att det skedde en revolution där en monark störtades av folket, men så var förstås inte fallet. Rätten att styra landet hade inte legat hos kungen på många decennier, det var bara det att stora förändringar skett i praktiken men grundlagsändringen hade uteblivit. Regeringsformen sa ingenting om hur Sverige verkligen styrdes. Vidare utgår inte all offentlig makt i Sverige från det svenska folket. I och med inträdet i EU har vi frånsagt oss beslutsrätten över flera nationella frågor[5]

Tillbaka till blockaderna. När polisen angriper dem stödjer de sig inte på någon lag som har att göra med fackliga stridsåtgärder. Istället har de tillämpat lagarna Egenmäktigt förfarande, ohörsamhet mot ordningsman samt olovlig demonstration. Egentligen är det förstås inget snack om att det rör sig om en facklig stridåtgärd, men det spelar ingen roll för polisen. Den linjen de kör på nuförtiden är att blockader skall bemötas som någonting olaglig, och därför har blockader som hindrar människor från att ta sig in på arbetsplatser blivit olagliga i praktiken trots att ingen lagändring har skett. Om detta fortsätter kommer vi antagligen också få se en lagändring.

Betyder det här att parlamentarismen är ointressant? Inte nödvändigtvis. Men det innebär att den parlamentariska arenan är otillräcklig om vi vill förstå hur lagar tillkommer och praktiseras. Istället för att förlita oss på lagarna måste vi skapa en legitimitet för blockaderna som gör det svårare för polisen att ingripa. Jag tycker att SAC har varit ganska dåliga på att arbeta med detta. Alla vet att utnyttjandet av papperslösa och andra svaga segment av arbetarklassen är väl utbrett i hela Stockholms krogbransch. Dessutom verkar det finnas ett stort stöd för att hjälpa papperslösa med att tillskansa sig arbetsvillkor i nivå med de gällande avtalen, men striderna som SAC utkämpats har i regel framställts som kamper mot enskilda arbetsgivare.

Solna LS ligger för tillfället i konflikt med Berns, och utanför stället har det satts upp affischer där ägaren framställs som en fascist. Det är problematiskt eftersom att detta egentligen inte handlar om enskilda kapitalisters agerande, tvärtom är de alla tvingade att pressa ner de anställdas avtal för att inte slås ut från marknaden. Istället borde SAC arbeta mer för att politisera konflikterna, alltså att lyfta fram detta som ett samhälligt problem då låglönebranscher pressar ner villkoren för hela arbetarklassen. Låt gå för att vi plockar arbetsköparna en efter en, men det är i slutändan borgarklassen i sin helhet vi slår mot. Det måste vara tydligt i vår verksamhet.

Gustav

[1] Regeringsformen 2 kap 17 §

[2] http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/C8E057ED758F7687C1256F620048BD60

[3] Ibid.

[4] Bäck, Henry, Larsson, Torbjörn (2008), Den svenska politiken. Struktur, processer och resultat, Malmö: Liber, s.364

[5] Ibid. s.77f