Läsning, Politisk teori

En introduktion till marxism del 2 – Arbete, värde och klasskamp

(Disclaimer: detta är SKAMLÖST STULET från en ej längre existerande blogg. Har du en åsikt om detta var vänlig släng iväg ett mail till oss).

Jag fortsätter här min genomgång av marxism, och vi kastar oss rakt in i hetluften! Har ni inte läst del 1 så gör det först genom att klicka här.

Värde och pengar

Vi gick nyligen igenom en hur en arbetsplats brukar se ut och kunde redan då se ett tydligt maktförhållande mellan ägare och arbetare. Men många skulle nog ändå vara beredda att acceptera den ordningen. Det krävs ju bara att företagets ägare inte är hemska människor och ser till att betala ut bra löner och erbjuda bra förmåner, right? Om arbetsmarknaden fungerar som den vanliga marknaden så borde arbetarna kunna ”rösta med fötterna” och bara gå till ett annat företag som erbjuder dem bättre arbetsvillkor: hitta en bättre arbetsköpare helt enkelt! Konkurrens om arbetarna! Problemet såhär långt tycks ju helt enkelt vara att makt korrumperar och att ägarna måste lära sig fördela resurser på ett sjysst sätt.

Men så enkelt är det inte! Även om ägarna skulle vilja driva sina kommersiella företag som om de vore mysiga hippiekollektiv så går det helt enkelt inte. Det beror inte på att ägarna och överklassen är dåliga människor (även om de kanske ofta är det) utan det beror på att att utsugningen av arbetarna är inbyggt det kapitalistiska systemet. Detta ser vi först i nästa steg av vår analys. Häng med i svängarna nu!

Vi måste nu fråga oss hur värdet i ekonomin skapas, och framförallt vem som tillför värde till ekonomin. Värde är i marxistisk teori inte samma sak som priset på varan/tjänsten. Priset på en produkt eller tjänst beror ju såklart på saker som utbud och efterfrågan på marknaden, men prisets utgångspunkt är ändå alltid värdet av varan/tjänsten. Även innan kapitalismen så hade ju saker ett värde för användaren, och det är detta värde som priset i kronor och ören baseras på. Värdet är pengarnas materiella grund.

Vad är då detta värde? Vad är det som gör att en vara/tjänst överhuvudtaget är värd någonting? I en kapitalistisk ekonomi så är värdet inte lika med hur användbar varan/tjänsten är, utan värdet på en vara bestäms av mängden arbete som krävts för att tillverka den. Då kanske ni säger, ”Men andra faktorer då, som råvaror och produktionsmedel? De sakerna kostar ju för ägarna att köpa in och måste väl påverka priset?” Men dessa råvaror och produktionsmedel kommer ju någonstans ifrån från början: de är också skapade av arbete, och priset ägarna köpte in dessa saker för var i sin tur baserat på värdet av arbetet som gick åt för att skapa dessa. Produktionsmedel och råvaror är, rent värdemässigt, samlat arbete.

Alltså: Ekonomins egentliga värde skapas av arbete, sedan översätts detta värde liksom till pengar.

All this talk about värde make me feel so weird.

Ja jag vet, lite krångligt kanske, men det här är egentligen inte en särskilt märklig tanke: att en H&M-tröja tillverkad av ett underbetalt barn i ett fattigt land har ju uppenbarligen ett samband med att den också är billigare än en skräddarsydd och designad tröja från ett ”finare” klädesmärke, det greppar nog de flesta. Företag letar hela tiden efter billigaste möjliga arbetskraft, de flyttar sina fabriker till fattigare länder med svaga fackföreningar, allt för att de då kan skapa mer värde när arbetet är billigare.

Det skulle gå att skriva hur mycket som helst om detta, men jag nöjer mig här. Om ni känner för en djupdykning i värdeteorin så rekommenderar jag den här föreläsningen.

Motsatta intressen och klasskamp

Det är här det blir intressant. Om alla företag betalade ut i lön den summa som motsvarade värdet på varan, alltså det egentliga värdet på arbetet som de anställda utför, då skulle ju företaget gå med plus/minus 0 i vinst. Men företag måste ju göra vinst för att överleva, då de tävlar mot andra företag som ständigt hotar att ta deras plats på marknaden. Ett självförsörjande företag kan alltså inte gå med 0 vinst, för då blir det till slut utkonkurrerat av andra företag. Företaget måste alltså ta en del av det värde arbetarna skapar och dela ut till ägarna. Ett företag som vill göra vinst kan alltså inte betala arbetarna vad deras arbete egentligen är värt. Systemet tillåter det helt enkelt inte. Hela länder tävlar ju mot varandra i sin stävan efter högsta möjliga tillväxt.

Dessutom, ju mer ägarna lyckas sänka eller hålla tillbaka arbetarnas löner, desto mer kan de plocka ut i vinst till sig själva och sitt företag. För ägarna är det rationellt att försöka hålla tillbaka arbetarnas löner, men också deras arbetsförmåner! Att kunna avskeda någon och direkt anställa någon annan som jobbar billigare eller effektivare är gynnsamt för företaget. Genom att ställa arbetarna som jobbar på företaget mot varandra och låta dem konkurrera om t.ex. arbetspass (den som är mest effektiv på callcentret får fler pass, etc.) så kan ägarna få färre arbetare att göra mer arbete och på så sätt betala ut mindre lön, vilket ger högre vinst och bättre ställning i konkurrensen.

Även ”snälla” ägare kan tvingas göra de här sakerna för att rädda sitt företag från konkurs, och det är därför menlöst att moralisera över enskilda företagare som behandlar sina arbetare som skit. Felet är inbyggt i systemet, inte i enskilda ägares personliga karaktär. Om vi ska anklaga någon så borde vi anklaga de som förespråkar och försvarar kapitalismen överhuvudtaget.

Dessutom så ska ägarna ha lön, och oftast mycket högre lön än arbetarna. Men vilket reellt värde tillför ägarna egentligen till ekonomin? Inget. Det är klart, en chef kanske jobbar jättehårt och sysslar med massa administration och dylikt: hen kanske köper, säljer och ser till att reparera produktionsmedlen, anställer nya arbetare och fixar med löner och ekonomi etc, men ägaren tillför ju inget konkret värde till företagets ekonomi i form av skapande arbete. Så vart kommer ägarnas privata pengar egentligen ifrån? Än en gång, från arbetet som deras anställda utför. Att arbeta åt någon annan innebär verkligen inte bara att vara anställd, du arbetar verkligen för någon annan, som omvandlar din tid och arbetskraft till egna pengar. Nu slås vi följaktligen av insikten: arbete är inom kapitalismen en form av utsugning. 

 

Föreslagen reaktion på ovanstående text.

Arbetarna å sin sida har ju såklart ett motsatt intresse, intresset av att inte bli utsugna. Arbetare vill naturligtvis ha saker som anställningstrygghet, en skälig lön, sjukförsäkring, många raster, mm. Men som vi just gick igenom, alla dessa förmåner skadar företagets vinstmarginal, och ägarna kommer därför att motarbeta dessa rättigheter. Det finns alltså en motsättning mellan ägarnas och arbetarnas intressen, det den ena klassen vinner på förlorar den andra på. Dragkampen mellan dessa olika intressen är vad som kallas klasskamp.

Ok, en sista liten grej om värde bara

Denna syn på värde och arbete går dessutom tvärtemot den borgerliga föreställningen om att det är entreprenörer och företag som skapar arbete. Enligt marxistisk teori är det precis tvärtom. Arbetsgivare kallas ofta av marxister arbetsköpare, då de inte ger eller skapar något arbete, de köper och organiserar arbete utan att tillföra värde till ekonomin. Arbetarklassen skulle alltså egentligen inte behöva ägarna och företagen om det inte vore så att de råkade sitta på makten i det här ekonomiska systemet. Ägare och företag behövs egentligen inte för att skapa arbete, hur mycket de än vill att vi ska tro det.

Oj, det var mycket information så vi tar en liten paus. När ni känner er redo så kan ni klicka er vidare till det sista inlägget här. Kram!